oj

när man helt plötsligt får besked om att en anhörig försökt ta livet av sig kommer många funderingar.
Det var en nära anhörig men inte nån jag pratat med det senaste året, men ändå.
Tankar som: -Om jag ringt så kanske det har vart bättre. Om jag gjort si eller så....

Men jag vet att det hade inte hjälpt, ändå kommer dom där tankarna.

Att man inte vet vad som kommer att ske, å när det sker så kanske det är försent att säga dom där sakerna man skjuter upp till "sen". "Sen" ska jag eller varför ska bara jag??
H*n kan väl också höra av sig.

tar en stund till tanke om hur jag ska hantera det jag känner....

KRAM!