torsdag 29 december 2011

nu är vi här igen

Utskrivningen den 12 december var underbart skön och behövlig.
När vi kom hem gick luften ur både mig och Oscar å vi sov och sov och sov... Men vaknade sakta men säkert ur dvalan och började komma tillbaka till den rätt så normala vardagen när vi fick kallt konstatera att Oscar inte mådde så bra.
Han hade varit dålig och äta och inte haft aptit under hela tiden hemma, men det gick väldigt upp och ner och biverkningarna på antibiotikan var just "aptitlöshet" och "illamående" så direkt konstigt var det ju inte..
Han hulkade ett par tre gånger om dagen men det kom inte upp nått men vi sprang som en oljad så fort han skrek SPYYYY för man kunde inte vara säker..

Men natten till julafton var en mardröm, mellan 22 - 05 hulkade han var 20 min.. Inget kräks men hela magen vände sig och han hade det rejält tufft. Hade pratat med Uppsala dagen innan som sa åt oss att höja dosen mot magkatarr, det gjorde vi men det kändes som om det bara vart värre.

Julafton var ganska lugn och julaftonsnatten lika så. Han var långt ifrån pigg, men vid ganska gott mod ändå...

Juldagen skulle tillbringas hos pappa och ha julafton, men han orkade inte alls och kom hem ganska fort.
På kvällen var han hemskt trött och ville sova tidigt. Somnade och vaknade runt 20 och hulkade och hulkade och grät och var så trött.. Ringde åter igen Uppsala som tyvärr inte kunde ta emot oss utan vi var tvungna att åka till ett hemsjukhus först för att sen bli skickad, om dom ansåg att det behövdes. IDIOTI!!

Men man gör som dom säger och runt 23.00 kom vi till akuten i hudik och där fanns inte på kartan att vi skulle till Uppsala, jag försökte förklara att vi tror det är medicinrelaterat men icke sa nicke.. Prover skulle tas ( som visade sig vara bra) och han var nog bara förstoppad, så VARFÖR skulle vi till uppsala. Suck. kl 04.00 kom vi upp på avdelningen och fick ett rum. Oscar hade då fått ketogan mot smärtan och sov ganska gott fort, jag däremot låg och lyssnade på Dagmar som härjade utanför och funderade på om fönstret verkligen skulle hålla emot.. 

Kl 10 väckte dom oss dagen efter och  plan A var att få i honom vätska... Men först var dom tvungen att få en infart ... Menellerhur....

Hela dagen gick till att emla och sticka.. Tillslut lyckades narkosen få in en liiiiten nål i en liiiiiten ådra på tummen.. Lyckan bland personalen var total.. Oscars illamående och smärta var precis likadan som dagen innan... Påpekade flera gånger att vi trodde det var medicinrelaterat och frågade om dom pratat med behandlande läkare i Uppsala, men näää, han måste ha i sig vätska först.. å sen måste dom få bort förstoppningen..  å om det inte vart bättre då..... då kunde dom ringa uppsala.

På kvällen när dom äntligen skulle sätta droppet så gick det inte. Det sved och spände och hur mycket dom än sänkte hastigheten så gjorde det för ont.. Så dom var tvungen att ta bort det.. EN hel jä...la dag till spillo...

Tisdagen bjöd iaf på röntgen av magen och ultraljud, (för att dom skulle hitta förstoppningen) men dom fick bita i det sura äpplet och kl 16 kom dom in och sa, -Vi skickar er till Uppsla nu.. Det är ingen förstoppning..

21.00 landade vi på avdelning 95b, sal 7 dock.. "Vårt" rum var tydligen upptaget.. Men det kändes så skönt. Nu kändes det som om vi var bland rätt folk och rätt behandling skulle kanske kunna sättas in.

På onsdag fm kom ett gäng doktorer som ganska omedelbart sa - vi tror du fått svamp i magsäcken och matstrupen av din antibiotika, det är inte alls ovanligt och vi ska sätta in medicin mot det bums och sen ska vi prata med infektionsdoktorerna om att ändra ordinationen av den stygga antibiotikan.
Nu har den elakaste antibiotikan tagits bort och annan medicin har satts in, inga mirakel har dock skett så vi blir ev kvar här hela nyårshelgen. Men det känns som att det gör inget. Nu vill jag ha tillbaka min glada goa, hungriga Oscar.
Å just nu är vi ändå på rätt ställe för att komma dit..... tror ja....

Jag själv är rätt trött, trött på att bo på sjukhus, trött på att se Oscar försöka se nå glädje i sitt liv numera. Han är bitter och ledsen och ingen kan klandra honom. Han operation av ryggen som han längtat så efter vart en mardrömsresa ingen har ens i sina värsta mardrömmar kunnat gissa sig till. Som han sa själv - jag har haft ont i 3 månader nu, jag orkar inge mera, jag vill inge mera.

Ge oss nå positivt nu.. ge och lite skratt och glädje. Lite vila och ro. bara lite vila och ro....

2 kommentarer:

Anneli sa...

Förstår fullt din tanke om att vara på hemsjukhus när man vet att ens barn behöver vård på speciallistsjukhus. Man blir så j*vla frustrerad!!!! Jag har tänkt flytta till Ggb flera gånger för att vara säker på att få rätt vård. Tänker på er. Kram

Caroline sa...

Usch vilken pärs detta är, så tuffa tunga stunder. Och vad länge det hållt på, något som enligt alla planer väl inte skulle ta mer än ett par veckor!